Våtoxidation. En översikt över principer och tekniska tillämpningar.

Problemet att rena en avloppsvattenström, som är för koncentrerad och/eller för toxisk för biologisk behandling, kan lösas genom uppkoncentrering (membranfiltrering, indunstning) och en efterföljande förbränning i ugn av det erhållna koncentratet, eller alternativt genom oxidation med luft eller syre direkt i vattenfasen under förhöjt tryck. Det senare förfarandet kallas våtförbränning eller våtoxidation. Våtoxidation kan sägas överbrygga en lucka mellan biologiska behandlingsmetoder och regelrätt förbränning. Då man står inför avloppsvatten med ett innehåll av föroreningar motsvarande COD-halter mellan 20 och 150 g/l, kan våtoxidation vara ett tekniskt och ekonomiskt lämligt alternativ. Våtoxidation med luft eller syre utförs vanligen vid temperaturer mellan 200 C och 300 C och under tryck mellan 30 och 200 bar. För fullskaletillämpningar är den vanligaste reaktorutformningen en stående bubbelkolonn med ett antal bottnar. Konstruktionsmaterialet måste vara ganska exklusivt, t ex titan, för att reaktorn skall kunna motstå de hårda, korrosiva betingelserna. Våtoxidationsanläggningar i fullskala finns idag bl a installerade på flera kemsika industrier, på koksverk samt på avfallskonverteringsanläggningar. I USA finns dessutom våtoxidationsreaktorer på en del kommunala reningsverk för behandling av överskottsslam (alternativ till slamrötning). I regel uppnår man mellan 60 och 97 % avlägsnande m a p COD. Enskilda, identifierade ämnen försvinner ofta till 99 % eller mer. En fullständig utbränning av allt organiskt material uppnås dock i regel inte vid våtoxidation under rimliga betingelser (1 á 2 timmars uppehållstid, tryck och temperatur under vattnets kritiska punkt, 374 C, 218 bar). Det behandlade vattnet innehåller i regel låga halter av enkla karboxylsyror, huvudsakligen ättiksyra, samt av en del andra ämnen, såsom acetaldehyd och aceton. Driftskostnaden torde för en våtoxidationsprocess, räknat per ton avlägsnad COD, vara ungefär jämförbar med motsvarande kostnad för biologisk behandling och för förbränning, förutsatt att respektive metod används inom sitt lämpliga koncentrationsområde. Slutsatsen av det ovan sagda blir att våtoxidation är en behandlingsmetod, som bör sättas in selektivt på utvalda avloppsvattenströmmar, eventuellt efter en inledande uppkoncentrering. Behandlingens uppgift är att omvandla biologiskt ej behandlingsbara ämnen till enkla, relativt harmlösa föreningar, som kan avlägsnas i ett avslutande biologiskt reningssteg.

Prenumerera på våra nyhetsbrev

Sidan senast ändrad: 2021-05-05

IVL Svenska Miljöinstitutet

Om oss

IVL Svenska Miljöinstitutet är ett oberoende forskningsinstitut med Sveriges bredaste miljöprofil.

Tillsammans med näringsliv, myndigheter och forskningsvärlden driver vi på omställningen till det hållbara samhället – från vetenskap till verklighet.

Följ oss

Ikon med LikedIn
Ikon med twitter
Ikon med facebook

Karriär

© 2022 IVL Svenska Miljöinstitutet AB | Om Cookies | Hantering av personuppgifter

Ikon med kryss
Till toppen