Inbyggda barriärer i policy och planering
Våra institutioner är inte byggda för förändring utan för förvaltning. De är byggda för att fortsätta på inslagen bana och saknar ofta både tillräckliga resurser och samarbetsytor. Det är också vanligt att målkonflikter sopas under mattan i linje med vår tradition av- och vilja till konsensusbeslut.
Sverige har en hög grad av institutionell stabilitet och tilltro till våra samhällsinstitutioner. En grundläggande paradox är att den demokratiska processen förutsätter en viss tröghet
för att behandla strategiskt viktiga planeringsfrågor, samtidigt som klimatfrågan kräver resolut agerande – helst redan igår.
Våra institutioner är i grunden inte anpassade för den typ av omställningsprocess som skulle behövas. Dels för att de ofta bygger på en tradition av förvaltning och att fortsätta på en inslagen bana, dels för att resurserna och helhetsansvar/samarbetsformer ibland saknas.
Resurser
I mindre kommuner läggs hållbarhetsfrågorna ofta på en enstaka strateg och tjänstepersoner får ofta söka informella nätverk utanför kommunen för att kunna få energi, utbyta erfarenheter och bygga kompetens.
Helhetsansvar/samarbetsformer
Mycket av hållbarhetsarbetet i regioner och kommuner handlar idag om att plocka russinen ur kakan. Man sätter enskilda mål och arbetar utifrån dem i sakområdes-silos, snarare än att ta ett större helhetsperspektiv.
Även om Agenda 2030 understryker vikten av att jobba integrerat, så är det ofta så att kommuner och regioner väljer ut ett antal mål – gärna i linje med det som redan görs – och lägger krutet där.
Att arbeta mot enskilda, separata mål, som har olika indikatorer för att mäta måluppfyllnad passar den rådande förvaltningsorganisationen. Problemet är att det sättet att arbeta inte tar ansvar för helheter, lätt döljer målkonflikter och inte möjliggör ett effektivt åtgärdsarbete utifrån ett systemperspektiv.
Det är också vanligt i den svenska kontexten att inneboende målkonflikter och behovet av prioriteringar suddas ut till förmån för konsensusskapande.