Stegra visar vägen
Beskedet från Stegra är betydelsefullt, inte bara för företaget, utan också för frågan om privat kapital är berett att satsa på Europas gröna industriomställning. Det bör också inspirera andra aktörer att ta nästa steg. Nu måste politiken svara med stabilitet också i klimatpolitiken, skriver IVL Svenska Miljöinstitutet tillsammans med andra forskare i Dagens Industri.
Debattartikeln publicerade den 19 april 2026, läs den här Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. eller nedan.
Efter månader av osäkerhet har Stegra säkrat det kapital som krävs för att gå vidare med investeringen i Boden. Om projektet lyckas blir det sannolikt världens första storskaliga anläggning för järnmalmsbaserad stålproduktion med låga utsläpp.
Beskedet är betydelsefullt, inte bara för Stegra, utan också för frågan om privat kapital är berett att satsa på Europas gröna industriomställning. Det bör också inspirera andra aktörer att ta nästa steg. Nu måste politiken svara med stabilitet också i klimatpolitiken.
Ska Sverige och EU ha en rimlig chans att nå sina klimatmål måste utsläppen från produktionen av basmaterial minska radikalt. Stål, cement och plast hör till de mest utsläppsintensiva sektorerna. Utan en snabb omställning i dessa sektorer faller klimatmålen. Beskedet om säkrad finansiering till Stegra är ett bra exempel på att det trots allt finns en tro på omställningen av den energiintensiva industrin. Samtidigt återstår den verkliga prövningen: att visa att Europa kan hålla fast vid de spelregler som krävs för att investeringar i ny, fossilfri industrikapacitet ska vara lönsamma.
Här är EU:s klimatpolitik avgörande. Utsläppshandeln, utfasningen av fria utsläppsrätter och CBAM (Carbon Border Adjustment Mechanism) utgör tillsammans ryggraden i europeisk klimat- och industripolitik. För att omställningstrycket ska kunna hållas uppe måste Sverige och EU fortsatt upprätthålla en hög ambitionsnivå. Därför är det oroande när vissa medlemsstater vill vattna ur eller fördröja utsläppshandeln.
EU:s regelverk skickar redan signaler långt utanför unionens gränser. Vi ser redan nu exempel på att kinesiska producenter levererar stål med lägre utsläpp till Europa, även om dessa leveranser fortfarande är mycket små i förhållande till den totala handeln. De använder produktionsmetoder som liknar dem som nu utvecklas i norra Sverige, men utsläppsminskningarna är ännu inte i nivå med den nära-nollproduktion som Sverige siktar på. Det är ett exempel på den så kallade Brysseleffekten – att europeisk reglering och efterfrågan formar investeringar och produktionsbeslut globalt.
Men samma utveckling blottlägger också risken. Om EU tvekar kring sin egen politik kan andra länder skörda de industriella vinsterna av de marknadssignaler som Europa själv har skapat.
Det är sant att fossilfritt stål bedöms vara dyrare än konventionellt stål. Kostnadspremien varierar mellan marknader beroende på tillgång till billig fossilfri el, transporter, arbetskraft och råvarukvalitet. Men forskning visar också att merkostnaden i slutprodukter blir begränsad. För en vanlig bil handlar det om någon enstaka procent – långt mindre än de prisökningar som hushåll och företag redan har tvingats bära till följd av fossil energiosäkerhet.
Europa har därför råd att bära något högre kostnader för fossilfria basmaterial under en uppskalningsfas. Det Europa inte har råd med är att förtroendet för omställningens villkor bryter samman. Det skulle frysa investeringar, förlänga beroendet av fossila importflöden samt försvaga både konkurrenskraft och strategisk självständighet.
Därför måste Sverige och EU hålla fast vid kursen. Det kräver en förutsägbar klimatpolitik med fortsatt stark prissättning av utsläpp och konsekvent genomförd CBAM. Det kräver också att de kompletterande förutsättningarna kommer på plats i tid: utbyggda elnät, tillgång till fossilfri el, fungerande transporter och annan infrastruktur. Riskerna för de företag som vågar agera tidigt i omställningen bör också kunna delas mellan privata och offentliga aktörer, exempelvis genom lånegarantier och carbon contracts for difference (differenskontrakt).
Slutligen behöver en trovärdig framtida efterfrågan byggas upp genom standarder för grönt stål, offentlig upphandling och långsiktiga inköpsåtaganden. Här har både offentliga och privata köpare en viktig roll. Politiken bör tydligt signalera att offentliga beställare både får och bör bära de förhållandevis låga merkostnader som kan driva fram omställningen, samtidigt som stora privata köpare, inte minst inom fordonsindustrin och byggsektorn, behöver bidra med långsiktig efterfrågan.
Sverige står väl rustat att fortsatt leda utvecklingen med våra gynnsamma förutsättningar med fossilfri elproduktion, ett starkt industrinätverk och ett brett stöd för omställningen, både inom industrin och bland medborgare. Alla storskaliga omställningar innebär en risk och de motgångar vi har sett det senaste året lär inte vara de sista. Men att avstå från att försöka är inte riskminimering. Det är att välja bort möjligheten att lyckas.
Aaron Maltais, forskare och gruppchef, Stockholm Environment Institute
Anna Hörbe Emanuelsson, forskare, Chalmers tekniska högskola
Filip Johnsson, professor, Chalmers tekniska högskola
Åsa Löfgren, docent, Göteborgs universitet
Björn Nykvist, forskare och avdelningschef, Stockholm Environment Institute
Anna Kadefors, professor, KTH
Johan Rootzén, forskare, IVL Svenska Miljöinstitutet
Patrik Söderholm, professor, Luleå tekniska universitet
Max Åhman, professor, Lunds tekniska högskola
Jonas Algers, fil. dr. och utredare, fackliga idéinstitutet Katalys
Lars Zetterberg, forskare, IVL Svenska Miljöinstitutet