Försurning och övergödning i Stockholms län Resultat från Krondroppsnätet till och med 2018/19

Det totala kvävenedfallet till Stockholms läns skogar för det hydrologiska året 2018/19 var mellan 3 och 5 kg per hektar, vilket är något under den kritiska belastningsgränsen för barrskog. Nitrat förekommer sällan i markvattnet i skogsekosystemen, vilket innebär att länets skogar, i dagsläget, tar upp det kväve som finns tillgängligt. Svavelnedfallet till skogarna i Stockholms län har minskat relativt kraftigt och var mycket lågt under det hydrologiska året 2018/19, cirka 1 kg per hektar, visar mätningarna i länet inom Krondroppsnätet. Försurningstillståndet i skogsmarken i länets norra delar har förbättrats, och markvattnet visar tecken på återhämtning från försurning. Ytterligare återhämtning krävs i länets södra delar för att avrinnande vatten ska kunna förse ytvattnet med buffringskapacitet.

Sammanfattning

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Stockholms län främst finansieras av Länsstyrelsen i Stockholms län men även av Naturvårdsverket och Swedavia. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet.

Nedfallet av kväve minskar och var relativt lågt 2018/19
Kvävenedfall innebär en risk för kväveutlakning från skogsmark till grund- och ytvatten. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skog i Stockholms län har beräknats ligga i intervallet mellan 3 och 5 kg per hektar, för det hydrologiska året 2018/19. Detta var lägre än den kritiska belastningsgränsen för kväve i skog, 5 kg per hektar och år. I länet har dock kvävenedfallet under lång tid överskridit den kritiska belastningsgränsen. Kvävenedfallet med nederbörden över öppet fält vid de tre mätplatserna i länet var mellan 2 till 3 kg per hektar under 2018/19. Nedfallet av oorganiskt kväve med nederbörden i länet har minskat med mellan 46 och 65 % vid länets tre mätplatser. Även lufthalterna av kvävedioxid har minskat vid Farstanäs sedan 1994 med 45 % och vid Bergby med drygt 30 % sedan 2002.

Under 2019 var nitrathalterna i markvattnet generellt låga vid mätplatserna i länet. Tidigare års mätningar har visat att markvattnet vid de nu aktiva mätplatserna i länet sällan uppvisar nitratkväve i markvattnet. Sammantaget visar mätningarna i Stockholms län att kvävenedfallet ännu inte gett upphov till något läckage av nitrat till markvattnet i växande skog, men att kväveutlakning kan förekomma i länets skogar, framförallt i de som drabbats av störningar i form av stormskador eller barkborreangrepp. Detta innebär en risk för kväveutlakning till sjöar och vattendrag, och därmed en negativ påverkan på miljön. Om kvävet inte tas upp av skogsekosystemet, utan istället läcker ut från markprofilen i form av nitratkväve, bidrar det även till försurning av markvatten och potentiellt även ytvatten.

Svavelnedfallet är lågt och det sker en långsam återhämtning
Nedfall av svavel är den främsta orsaken till försurning av mark och vatten. Både svaveldioxidhalter i luft och svavelnedfall till skog har minskat i hela Sverige de senaste decennierna. Minskningen kan förklaras av minskande svavelemissioner. Svavelnedfallet till skogen i Stockholms län har minskat kraftigt, mellan 65 och 93 %, sedan de olika platsernas mätstart, och minskningen är statistiskt säkerställd för alla mätplatser i länet. Liksom i övriga Sverige var svavelnedfallet under 2018/19 mycket lågt i Stockholms län, runt 1 kg per hektar, vilket är mycket lägre än i början av 1990-talet då nedfallet var upp mot 14 kg per hektar och år.

Av länets tre mätplatser med långa tidsserier har en statistiskt säkerställd återhämtning från försurning främst skett vid Bergby i länets norra del. Där har markvattnets pH ökat, och halterna av sulfatsvavel och oorganiskt aluminium minskat. Vid Farstanäs i länets södra del minskar halten sulfatsvavel i markvattnet, men samtidigt minskar pH, vilket är negativt ut försurningssynpunkt. Markvattnets syraneutraliserande förmåga (ANC) visar ingen statistiskt säkerställd förändring vid någon av länets mätplatser, men den är oftast positiv, vilket tyder på att det finns en syrabuffrande förmåga i länets skogar. Markvattnet vid Arlanda visar ingen statistiskt signifikant förändring för någon av de olika försurningsparametrarna och är den yta i länet som visar allra sämst status ur försurningssynpunkt. Stockholms län befinner sig på gränsen mellan de mest försurningspåverkade områdena i sydvästra Sverige och de mindre påverkade områdena i norr. För att mark och vatten ska återhämta sig krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp och att skogsbrukets för¬surningspåverkan hålls på en låg nivå.

Medarbetare: Sofie Hellsten, Per_Erik Karlsson, Gunilla Pihl-Karlsson

Typ: Rapport

År: 2020

Rapportnummer: C536

Författare: Gunilla Pihl-Karlsson, Cecilia Akselsson, Sofie Hellsten, Per_Erik Karlsson

Ladda ner publikation