Incitament och finansiering av Bio-CCS i Sverige

Syftet är att analysera och lämna förslag till den klimatpolitiska vägvalsutredningen (M 2018:07) om olika typer av styrmedel som potentiellt skulle kunna bidra till att skapa incitament och finansieringsunderlag för ett genomförande av biogen koldioxidinfångning och lagring, Bio-CCS. Fem olika systemansatser för finansiering av Bio-CCS har analyserats: att staten köper upp Bio-CCS; att en kvotplikt läggs på fossilbränsleanvändning respektive avfallsproduktion, att EU:s utsläppshandelssystem köper Bio-CCS samt att frivilligmarknaden finansierar Bio-CCS.

Sammanfattning

Det svenska klimatmålet innebär att Sveriges territoriella utsläpp ska minska med minst 85% till år 2045. Återstående utsläpp, preliminärt ca 10,8 Mt/år behöver Sverige åstadkomma genom så kallade ”kompletterande åtgärder”. De möjliga kompletterande åtgärder vi känner till i dag är främst ökade upptag av koldioxid i skog och mark, verifierade utsläppsminskningar genom investeringar i andra länder samt biogen koldioxidinfångning och lagring, Bio-CCS. I det sammanhanget bedöms Bio-CCS vara ett viktigt alternativ. Det finns idag ingen naturlig efterfrågan på Bio-CCS, vilket innebär att den behöver skapas.

Syftet med denna rapport är att analysera och lämna förslag till den klimatpolitiska vägvalsutredningen (M 2018:07) om olika typer av styrmedel som potentiellt skulle kunna bidra till att skapa incitament och finansieringsunderlag för ett genomförande av Bio-CCS. Den totala potentialen för Bio-CCS i Sverige uppskattas enligt två olika studier till 13 - 23 Mt/år till en kostnad av ca 80 - 90 Euro per lagrat ton CO2. En tredje studie anger ett kostnadsspann på omkring 75–250 Euro per ton lagrad CO2.

Rapporten diskuterar olika principer för att skapa incitament och kommer fram till att Polluter Pays Principle (PPP) inte är direkt tillämplig eftersom det inte rör sig om utsläpp utan om motsatsen - negativa utsläpp, vilket utgör en samhällsnytta. Det kan därför vara mer relevant att tala om en Beneficiary Pays Principle (BPP), det vill säga att den som erhåller nyttan av Bio-CCS bör betala. Eftersom negativa utsläpp är en gemensam nytta skulle betalningen kunna ske via statsbudgeten. Men ur ett finansieringsperspektiv kan man ändå ställa krav på de som släpper ut växthusgaser att finansiera Bio-CCS. Utifrån denna principiella diskussion har olika aktörsgrupper identifierats och fem olika systemansatser för finansiering av Bio-CCS har analyserats.

System 1 innebär att staten finansierar Bio-CCS direkt genom att ingå långsiktiga avtal med Bio-CCS-producenter. Om man antar att Bio-CCS kostar 1000 kr/ton lagrad CO2 skulle en uppköpt volym på 1 miljon ton per år kosta staten 1 miljard kronor per år. Systemet har fördelen att det kan användas i ett inledningsskede när det inte finns etablerade Bio-CCS-producenter. En annan fördel är att staten kan styra hur stora volymer man vill köpa. En nackdel med ansatsen är att kostnaderna riskerar att bli höga för staten.

System 2 innebär att man lägger en kvotplikt på fossilbränsleleverantörer att köpa och lämna in Bio-CCS-certifikat motsvarande en del av deras försäljning av fossila bränslen, som ju leder till utsläpp när de används. Ett räkneexempel visar att om en kvotplikt införs år 2021 motsvarande 10 % av koldioxidutsläppen från fossila drivmedel skulle det innebära en efterfrågan på Bio-CCS-certifikat med ca 1,6 Mt/år.

System 3 innebär att man lägger en kvotplikt på avfallsproducenter eller avfallsförbränningsanläggningar att köpa och lämna in Bio-CCS-certifikat motsvarande en del av den fossila koldioxiden som uppstår från förbränningen av plasten i avfallet. Ett räkneexempel visar att om en kvotplikt införs motsvarande 50% av de fossila koldioxidutsläppen från avfallsförbränningen skulle det innebära en efterfrågan på Bio-CCS-krediter på motsvarande ca 1,7 Mt CO2/år.

Systemen med kvotplikt har fördelarna att betalningsunderlaget är stort, i alla fall inledningsvis, och att tillräckliga höga intäkter kan skapas för att finansiera en påtaglig volym av Bio-CCS i Sverige. En möjlig nackdel med dessa system är att betalningsunderlaget, de fossila utsläppen, förväntas minska fram till 2045.

System 4 innebär att deltagare inom det europeiska utsläppshandelssystemet, EU ETS, ges möjlighet att klara sina åtaganden genom att köpa Bio-CCS-krediter. Systemet har fördelen att efterfrågan kan bli väldigt stor, uppemot 10 till 20 Mt CO2 per år. En nackdel är att Sverige inte har rådighet över vad som blir tillåtet i EU ETS. Om det skulle bli tillåtet är det sedan svårt att veta hur stor efterfrågan kommer att bli, något som styrs av kostnadsbilden i Sverige jämfört med den internationella kostnadsbilden för Bio-CCS och för andra typer av utsläppsreduktioner inom EU ETS.

System 5, frivillig klimatkompensering, har fördelen att den kan fånga in icke-territoriella utsläppskällor, som t ex internationella flygresor, som inte täcks av övriga systemförslag. Nackdelen är att den utgör en osäker grund för att finansiera Bio-CCS. Dessutom är det tveksamt om åtgärderna skulle leda till nettominskade utsläpp av koldioxid, eftersom den som frivilligt kompenserar kanske hade valt ett annat sätt att kompensera sina utsläpp om denne inte valt Bio-CCS-krediter.

Man kan även tänka sig en hybridlösning där staten (system 1) fortvarigt utgör den huvudsakliga uppköparen av Bio-CCS samt inför kvotpliktssystemen (system 2 och 3) för att skapa intäkter till staten.

Medarbetare: Lovisa Källmark, Lars Zetterberg

Typ: Rapport

År: 2019

Rapportnummer: C417

Författare: Lars Zetterberg, Lovisa Källmark, Kenneth Möllersten

Ladda ner publikation