N/A 2019-06-17

Mikroplast från konstgräs – frågor och svar

Mikroplast från konstgräs är ett omdebatterat område. Här svarar vi på några vanliga frågor och gör en sammanfattning över vad som egentligen står i IVL:s rapporter rörande mikroplast från konstgräs.

IVL Svenska Miljöinstitutet har i flera studier kartlagt källor och möjliga spridningsvägar för mikroplast i miljön. Den senaste undersökningen gjordes på uppdrag av Naturvårdsverket och publicerades i mars 2019. I den har IVL sammanställt kunskapsläget och tagit fram åtgärdsförslag för att minska spridningen av mikroplast från konstgräsplaner och andra utomhusanläggningar för idrott och lek.

Resultaten baseras på intervjuer med 20 svenska kommuner, idrottsförbund, idrottsföreningar och leverantörer av relevanta tjänster och produkter. Detta för att få en kvantitativ och teknisk beskrivning över anläggningarna, samt information om underhållsrutiner, skötsel, livslängd, återanvändning, återvinning och olika åtgärder för att minska spridningen av mikroplast.

I rapporten uppskattar vi att mikroplastförlusterna från en elvamannaplan idag i genomsnitt uppgår till cirka 534 kg per plan och år (se figur 26 på sid 57). Den totala ytan konstgräs i Sverige var vid denna tidpunkt 6,9 kvadratkilometer enligt Svenska Fotbollförbundet. I detta ingår även fem- sju- och niomannaplaner. Om vi antar att förlusterna för dessa planer är lika stora per kvadratmeter som från en elvamannaplan blir de totala förlusterna av granulat från konstgräsplaner i Sverige cirka 500 ton per år. Detta är givetvis en förenkling men närmare kommer vi inte idag utan bättre statistik och fler mätningar.

I IVL:s tidigare studie var totalsiffran för utsläpp från konstgräsplaner högre (1 640-2 460 ton/år, se tabell 32 sid 75). Vad är orsaken till att siffran har förändrats?

– Mellan dessa studier har mycket hänt. Vi har fler konstgräsplaner idag än då, samtidigt har medvetenheten om mikroplastproblemet ökat kraftigt så planerna sköts bättre idag och många kommuner har satt in olika åtgärder för att minska förlusterna av mikroplaster från planerna, säger Mikael Olshammar på IVL Svenska Miljöinstitutet.

– I den första studien räknade vi utifrån försiktighetsprincipen inte med några kompakteringseffekter, vilket vi gör i den senaste rapporten. Dock är ökad kunskap, förbättrad skötsel, framför allt vintertid, den viktigaste orsaken till minskningen enligt de kommuner vi intervjuat.

Hur säkra är de här siffrorna?

– Fortfarande är osäkerheten i dessa siffror hög men det är det närmaste vi kan komma i dagsläget. Siffrorna baseras till stor del på de intervjuade kommunernas uppskattningar utifrån inköpt mängd granulat och deras erfarenheter av spridning från planerna. Kommunerna och leverantörerna har delade meningar kring huruvida kompaktering är en viktig orsak till infill eller ej. IVL har inte haft finansiering för att utföra några egna mätningar av utsläppen från konstgräsplaner utan dessa uppgifter kommer från ett fåtal mindre studier. Den största osäkerheten rör var mikoplasten tar vägen sedan den lämnat planerna och hur mycket som eventuellt hamnar i vattenmiljön. En nyligen publicerad dansk studie uppger att den teoretiska spridningen till vattenmiljön från en plan är max 36 kg per plan och år.

Hur mycket av gummigranulaten som försvinner från planerna hamnar i havet?

– Det vet vi inte i dagsläget. Vi är i båda rapporterna tydliga med att vi inte vet hur stor andel av den mikroplast som lämnar fotbollsplanerna som slutligen når havet, se figur 26 på sidan 57 i vår rapport.

– Det vi vet är att det sprids mikroplaster från fotbollsplanerna. I vår senaste studie gjorde vi mätningar i dagvattenbrunnar som ligger nära anläggningar med gjutet gummi och de visade på höga halter av mikroplaster. Men studien har inte omfattat vidare spridning i vattenmiljön. Det finns dock en norsk studie, som vi refererar till i rapporten och som påvisar granulat i havet nära konstgräsplaner.

Hur stor är risken att partiklarna hamnar i havet?

– Gummigranulat är tyngre än vatten och det mesta av det som lämnar planerna förväntas därför inte spridas så långt. Men på sikt kommer granulaten att brytas ner till mindre partiklar som har större spridningsrisk. Där det finns öppna dagvattenbrunnar riskerar mikroplasterna spolas med vid högt vattenflöde till närmaste recipient där de troligen ansamlas i sedimenten nära utsläppspunkten. Grässtrån gjorda av plast (ofta i PE eller PP) sprids inte i lika stor mängd som granulat men är lättare och därmed mer mobila.

– De mikroplaster som via dagvatten leds till reningsverk avskiljs effektivt i dessa men om slammet sprids på åkermark har vi skapat ett oönskat kretslopp. I vår senaste rapport lyfter vi fram behovet av bättre information, utbildning samt olika skyddsåtgärder. Utformningen av anläggningarna har till exempel stor betydelse för att minska spridningen av mikroplaster.

En del menar kommunerna varit för snabba med att sätta in kostsamma åtgärder mot konstgräsplanerna, vad anser du om det?

– Vi håller inte med om att det satts in kostsamma åtgärder för att minska spridningen av mikroplaster. Hittills har det mest handlat om utbildning, förändrad skötsel, borststationer, brunnsfilter med mera som inte kostar mycket. Byte av granulattyp från SBR till EPDM eller TPE, vilket en del kommuner tagit beslut om, kostar mycket men det är ingen åtgärd för att minska mikroplastspridningen, då även dessa material är mikroplaster.

– Det går att genomföra snabba och kostnadseffektiva åtgärder vilket många kommuner redan har gjort. Att vinterploga planerna, det vill säga inte ploga hela planen utan låta snöhögarna ligga kvar på konstgräset är en enkel, billig och effektiv metod.

– Mycket går att göra för att minska spridningen av mikroplaster från befintliga konstgräsplaner och möjligen har vissa kommuner varit väl snabba att byta ut fungerande planer mot sådana med naturmaterial, bioplast eller helt utan granulat innan dessa hunnit utvärderas ordentligt både utifrån funktion och hållbarhet.

Är det inte bra att återvinna däck och återanvända dem på det här sättet?

– Att återanvända material är normalt bra ur ett hållbarhetsperspektiv om det kan göras på ett säkert sätt. Genom att använda gamla bildäck istället för nya fossilbaserade material minskar klimatpåverkan och energiåtgången. De kommuner som bytt ut SBR mot till exempel EPDM har gjort det utifrån ett riskperspektiv, se Kemikalieinspektionens rekommendationer. I våra mikroplastrapporter har vi inte beaktat hälsoaspekter med olika material men det finns studier av återanvänt däckgummi från lekplatser och ”däckplattor” (recycled rubber tire tiles) där man har visat på höga halter av framför allt PAH:er, men även ftalater (DEHP) (t.ex. Llompart t al. 2013).

Europeiska kemikaliemyndigheten, ECHA, arbetar på ett förslag för att sänka den tillåtna gränsen för hur mycket PAH som granulatet får innehålla.

Den senaste tiden har det kommit nya typer av material som ersätter gummigranulatet, vad tycker du om det?

– Det är bra att det utvecklas nya material inom alla områden men dessa måste givetvis testas och utvärderas ordentligt innan de introduceras i stor skala när nuvarande konstgräsplaner fungerar bra och med bra skötsel och underhåll kan mikroplastspridningen även från planer med befintliga material minimeras.

Hur farligt är mikroplast i miljön?

– Den frågan är svår att svara på. Det är inte uppenbart vilka effekter som finns med de koncentrationer som finns i dagsläget i miljön. Fortsätter halterna att stiga – vilket de gör eftersom utsläppstakten till miljön är oerhört mycket högre än nedbrytningstakten – kommer vi oundvikligen att nå koncentrationer där de rent mekaniska effekterna blir påtagliga, säger Kerstin Magnusson, ekotoxikolog på IVL Svenska Miljöinstitutet.

– På vissa platser har vi förmodligen redan uppnått detta; en nyligen publicerad rapport från Göteborgs universitet, Karlsson et al (2019), presenterar data från en strand på en obebodd ö i Bohusläns yttre skärgård där halten mikroplastpartiklar (i storleksordningen ≥300 µm) uppgick till 1 680 000 partiklar per kg sand (våtvikt).