Debatt 2017-09-22

”Alarmismen ett större hot än miljösituationen”

Att beskriva Norrlands kust som ”giftkusten” i olika sammanhang är en överdriven bild och ett hot mot samhällsutvecklingen i denna landsända, skriver Magnus Karlsson, forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet, i en slutreplik i Svenska Dagbladet.

Forskare vid SGU med flera skriver i en replik (SvD 15/9) att fiberbankar har en negativ social och ekonomisk inverkan på lokalbefolkning, turister och näringar såsom fiske och vattenbruk längs Norrlandskusten. Men ett betydligt större hot mot samhällsutvecklingen i denna landsända är den överdrivna bild av miljösituationen som katastrofal och bilden av Norrland som ”giftkusten” som artikelförfattarna, i flertalet fall representerande statliga myndigheter, i olika sammanhang för fram.

Läs slutrepliken i Svenska Dagbladet. Artikeln finns också att läsa i sin helhet här nedan.

Industrins sammanlagda utsläpp av kvicksilver, innan användningen av ämnet förbjöds 1968, har beräknats till storleksordningen 700 ton. Det hade varit konstigt om inte några av dessa ton återfunnits i de nu undersökta områdenas bottensediment. Det väsentliga är dock inte vilka mängder som finns i sedimenten utan vilka effekter de ger upphov till. Här visar undersökningar samstämmigt att halterna sjunkit över tid. Att åtgärda dessa områden skulle innebära stora kostnader och ytterligare miljöbelastning som följer av att hantera muddermassor.

Det är ingen nyhet att sediment i förorenade områden lokalt kan vara en källa till exponering för omgivande djurliv. Halterna av dioxiner i abborre som levt hela sitt liv i anslutning till industrierna är generellt något högre än vad den är i andra områden men den fisken är ändå att betrakta som betydelsefull kost för såväl människa som säl och havsörn. Bestånden av säl och havsörn har ökat dramatiskt under senare år, även längs Bottniska viken, och det är en indikator på att miljön förbättrats. Problemet med dioxiner och andra klororganiska ämnen i fet Östersjöfisk är storskaligt och inte knutet till den lokala situationen längs Norrlandskusten. Hur skulle man annars kunna förklara de höga halter vi ser i lax som levt större delen av sitt liv i södra Östersjön och enbart återvänder till Norrlandsälvarna för att reproducera sig, eller att halter av samma ämnen är tydligt förhöjda i röding från Vättern där det inte finns några fibersediment?

Det går att tvista om hur väl olika matematiska modeller beskriver förhållandena i Östersjön, vilka spridningsvägar som är viktigare än andra och hur betydelsefullt exempelvis upptag från sediment till djur är kontra vad som tillförs via luften och hur effektivt vattenutbytet mellan kust och hav är. Däremot borde alla kunna vara överens om att, eftersom det saknas gradienter med tydligt förhöjda halter närmast industrierna och successivt avklingande med ökande avstånd, kan det uteslutas att de lokalt förorenade områdena är en källa till det storskaliga dioxinproblemet.

På alla platser där det har tillverkats massa har det skett utsläpp av fiber. På platser intill rinnande vatten har materialet eroderats bort, på några platser har det skett en översedimentation och på några platser finns fibermaterialet kvar. Vi påstår inte att det inte skulle finnas områden där det inte sker någon översedimentering men vi hävdar att effekterna generellt är så pass begränsade att de inte motiverar mycket kostsamma åtgärder. Skred och landhöjning är inga nya fenomen och föroreningar blir inte giftigare för att de flyttas från plats A till plats B. Det är det eventuella upptaget i organismer som är det centrala. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas enstaka områden som behöver saneras. Flera insjörecipienter, där en tydlig effektbild på det lokala ekosystemet förekommit, har framgångsrikt sanerats, ofta efter förarbeten utförda vid IVL Svenska Miljöinstitutet.

Skribenterna menar vidare att vi i Sverige kan exportera miljöforskning och vår syn på fiberbankar till Kanada. Snarare är det så att vi har mycket att lära av dem, som är världsledande när det gäller effektbaserad miljöövervakning. I Kanada utförs regelbundet undersökningar av växt- och djurliv vid landets samtliga skogsindustrier. Dessa utvärderas samordnat och ”effektbilden”, inte halten av föroreningar i sedimenten, ligger till grund för åtgärdsbesluten.

Forskarna Zillén och Snowball med flera ser frågan enbart ur ett perspektiv – förhöjda halter i sediment är ett problem och miljömålet ”Giftfri miljö” går före allt annat. Vi anser att det är viktigt att väga in olika samhälleliga miljömål innan åtgärder övervägs. Sanering kräver mycket resurser, förbrukar energi, leder till klimatpåverkan och kräver ytor på land för att omhänderta materialet. Med samma resonemang som artikelförfattarna för skulle alla vatten runt Stockholm behöva saneras. Då räcker inte 10 miljarder kronor särskilt långt.

Magnus Karlsson
tekn. dr i miljöanalys och forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet

Läs IVL:s debattartikel i SvD 8 september 2017: ”Miljömässig felsatsning kan kosta 10 miljarder”