reportage | 2020-12-07
Kenneth Möllersten

Kenneth Möllersten, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet, är ett tungt namn i klimatarbetet. Utöver frågan om klimatkompensation har han arbetat med de internationella klimatförhandlingarna och han var dessutom först i världen med idén om negativa koldioxidutsläpp – Bio Energy Carbon Capture and Storage, BECCS.

”Det perfekta klimatkompensationsprojektet finns inte”

I takt med att allt fler företag och länder strävar mot att bli klimatneutrala ökar intresset för klimatkompensation. Men vad är klimatkompensation egentligen och vem får tillgodoräkna sig koldioxidupptaget? Kenneth Möllersten, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet har genomlyst begreppet.

Klimatneutral, klimatpositiv, nettonollutsläpp, CER, VER och Artikel 6. Begreppsfloran kan tyckas förvirrande, vad skiljer dem åt?

– Man kan dela upp begreppen i två grupper. Den ena gruppen handlar om kommunikation kring produkter och tjänster som har klimatkompenserats. Här förekommer begreppen klimatneutral, nettonollutsläpp och klimatpositiv. Påståenden i marknadsföring där dessa begrepp används hanterar ofta begreppen slarvigt utan att lägga någon större vikt vid vilka definitioner som gäller.

En tjänst eller produkt som har nettonollutsläpp är till exempel inte nödvändigtvis klimatneutral, eftersom klimatneutralitet egentligen omfattar mer än växthusgaser – även biogeofysiska effekter räknas med. Det kan till exempel handla om påverkan på albedo – det vill säga planetens reflektionsförmåga som påverkas till exempel av skogsplantering, som gör jordytan mörkare och därmed sämre på att reflektera solens strålning. Den andra gruppen av begrepp, CER, VER och Artikel 6, kommer från den värld där klimatkompensationsprojekt kommer till och genomförs. Det har utvecklats omfattande system för att mäta och följa upp klimatkompensationsprojekt. Systemen är komplexa och det finns många förkortningar och tekniska begrepp som är svåra för icke-experter att förstå.

Utsläppskrediter, hur fungerar det?

– Klimatkompensation kan alltså ske genom att bidra till att det till exempel byggs vindkraft i Indien som ersätter elproduktion från kolkraft, eller plantering av träd i Afrika som tar upp koldioxid när de växer. För att klimatkompensation ska fungera har det utvecklats ett system som beräknar och mäter effekten av sådana projekt och utifrån det ger ut en sorts utsläppskrediter. Man brukar säga att utsläppsminskningar, eller upptag i sänkor, ska vara verkliga, mätbara och verifierade. Det är dessa utsläppskrediter man köper för att kunna kvitta sina egna utsläpp, ton för ton. Det är avgörande att klimatkompensationsprojekt uppstår genom de intäkter som tillkommer när projekten kan sälja utsläppskrediter. Men att föra i bevis att ett projekt kommer till just för att det finns en möjlighet att sälja utsläppskrediter är många gånger svårt.

Är investeringar i till exempel vindkraft bättre än trädplantering?

– Det är viktigt att hålla isär klimatprojekt som bidrar till permanenta utsläppsminskningar och projekt som innebär ökat upptag av koldioxid och inbindning av kol i kolsänkor. Om man exempelvis destruerar den kraftfulla växthusgasen metan så är den åtgärden permanent. Men koldioxid som har tagits upp av träd släpps ut igen om träden fälls och veden eldas upp. Många forskare menar därför att upptag i sänkor inte är lämpligt som kompensationsåtgärd för att hävda nettonollutsläpp. För att kunna göra det måste man i så fall garantera att koldioxiden som lagras i träden förblir där under en längre tidsperiod än vad vi realistiskt kan planera för. Det perfekta klimatkompensationsprojektet finns egentligen inte. Projekt som gör att man kan vara säker på klimateffekten ger ofta mindre tydliga bidrag till hållbar utveckling i bredare bemärkelse och vice versa. Den som vill klimatkompensera får göra sin egen bedömning om vad som är högst prioriterat.

Finns det klimatpositiva produkter?

– Det är ett begrepp som har börjat användas i marknadsföring. Vad som menas är att produktens växthusgasutsläpp har överkompenserats. Det verkar ha utvecklats en viss praxis att man kompenserar 110 procent av utsläppen. Det är en godtycklig nivå som det inte finns någon vetenskaplig grund för. Det är antagligen bättre att köpa en produkt som utger sig för att vara klimatpositiv än motsvarande produkt som inte är det. Men man kan inte tro att man räddar klimatet genom att äta en klimatpositiv hamburgare – det är köttkonsumtionen som måste minska. Var och en måste fundera på vilka förändringar som faktiskt kan minska de egna utsläppen. Vi kan inte klimatkompensera oss ur klimatkrisen.

Hur vet man att klimatkompensationen leder till faktiska utsläppsminskningar?

– Det finns en stor variation när det gäller de standarder som certifierar och utfärdar utsläppskrediter. De standarder som har utvecklats inom FN-systemet har utsatts för mycket kritik. Det beror inte på att de är sämre än andra system, utan nog mest på att de har varit först och störst. De har satt en standard för branschen. Utanför FN-systemet finns olika så kallade frivilligstandarder. Bland dessa varierar kvaliteten avsevärt. Om man tittar lite närmare på de frivilligstandarder som finns så ser man att det inte alltid är lika transparent och uppstyrt som inom FN-systemet. Begreppet frivilligstandard har uppstått för att dessa standarder uteslutande vänder sig till marknaden för frivillig klimatkompensation (företag och enskilda individer) till skillnad från standarder som har utvecklats för att kunna användas av länder och delstater för att klara åtaganden. Generellt behöver nivån på transparens och uppföljning inom frivilligstandarder höjas.

Hur ser framtiden för klimatkompensation ut?

– Det är stora förändringar på gång i och med övergången från Kyotoprotokollet till Parisavtalet. Med Parisavtalet 2015 kom en hel del nyheter. En av de verkligt stora är att alla länder, även alla utvecklingsländer, nu sätter mål för hur de ska bidra till minskade utsläpp. Det innebär en ny situation för klimatkompensation. Klimatkompensation bygger ju på att utsläppsminskningar från ett projekt får räknas av någon annan, någon annanstans. Hittills har det varit lätt att genomföra kompensationsprojekt i utvecklingsländer eftersom de inte har haft något eget intresse av att få tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna själva. Men nu när även dessa länder behöver redovisa egna utsläppsminskningar förstår man att det kan bli svårare att genomföra projekt hos dem men låta någon annan tillgodoräkna sig resultatet. Och samma utsläppsminskning kan ju inte räknas två gånger. Det pågår en diskussion om möjliga lösningar, en del ligger nära dagens klimatkompensation, en del bygger på helt nya idéer.


Våren 2020 utförde Kenneth Möllersten tillsammans med kollegorna Lovisa Källmark och Sven-Olof Ryding en rapport om klimatkompensation på uppdrag av Konsumentverket. Läs rapporten här.länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

För mer information, kontakta:
Kenneth Möllersten, kenneth.mollersten@ivl.se, tel: 010-788 68 79