debatt | 2020-10-19
Bilar som står i kö på väg

Stoppa vägbyggen som går emot klimatmålen

Med klimatutmaningen vi står inför är det orimligt att investera i vägutbyggnader som dels bara kan motiveras utifrån prognoser om ökade vägtransporter, dels genererar ökad biltrafik. Även redan beslutade projekt bör omprövas.

Vår forskning visar att klimatmålen inte beaktas tillräckligt i infrastrukturplaneringen. I brist på tydliga direktiv från regeringen utgår Trafikverkets planering fortfarande från prognoser om ökat bilresande, snarare än från mål om ett mer transporteffektivt samhälle med mindre biltrafik. Det går inte att hålla fast vid gamla beslut om vägutbyggnader som fattades innan klimatkrisen. Regeringens kommande inriktningsplanering behöver utformas så att klimatmålen efterlevs, skriver transportforskare från IVL, Lunds universitet och Trivector i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Artikeln publicerades den 19 oktober 2020, läs artikeln härlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster eller nedan.

Transportsektorn står för nästan en tredjedel av Sveriges klimatpåverkan. Målet är att klimatpåverkan från inrikes transporter ska minska med 70 procent till 2030 jämfört med 2010, som ett etappmål på vägen mot nollutsläpp 2045. Mer biodrivmedel och energieffektivare fordon gör att utsläppen minskar per kilometer, men en del av den förbättringen uteblir på grund av att trafiken samtidigt ökar.

På regeringens uppdrag har sex statliga myndigheter tagit fram en strategisk plan för en fossilfri transportsektor. De konstaterar att elektrifiering och biodrivmedel är viktiga delar, men att de inte räcker till. Vi behöver prioritera yteffektiva och energieffektiva trafikslag och myndigheterna konstaterar att ”infrastrukturplaneringen ska utvecklas inom klimatmålets ramar”. I klartext betyder det att vi behöver planera för effektivare godstransporter och ett samhälle där vi arbetar mer på distans, reser mindre med privatbil och istället går, cyklar och åker kollektivt.

Den 30 oktober ska Trafikverket lämna sitt inriktningsunderlag till regeringens nästa infrastrukturproposition. Ungefär 600 miljarder kronor ska fördelas till den svenska transportinfrastrukturen. Regeringen betonar tydligt klimatfrågans vikt i sitt uppdrag till Trafikverket: ”Klimatomställningen ska genomsyra politiken. Klimatmålen ska nås. Därför är klimatmålen även en central utgångspunkt för den statliga transportinfrastrukturplaneringen.”

Liknande formuleringar har funnits i tidigare uppdrag till Trafikverket. Det har dock inte fått tillräckligt genomslag, hittills har infrastrukturplaneringen inte tydligt bidragit till klimatomställningen. I ett forskningsprojekt som nu presenterar sina resultat har IVL Svenska Miljöinstitutet, Lunds universitet och Trivector undersökt vad detta beror på. I studien har vi bland annat gjort intervjuer med tjänstepersoner som är involverade i infrastrukturplanering på Trafikverket, i regioner och kommuner.

De vi intervjuat ser alla klimatmålet som ett mycket viktigt mål för transportsektorn, men åsikterna går isär om vilken roll infrastrukturplaneringen ska spela i omställningen. Det finns kommuner och regioner som försöker styra mot en minskad andel bilresor: Region Skåne är ett exempel, Stockholms stad ett annat. Anledningarna är flera. Klimatmålet är en del men det handlar även om trängsel, buller, bättre luft och möjligheter att skapa mer levande städer, vilket inte går att lösa med enbart eldrift och biodrivmedel.

På Trafikverket däremot uttryckte flera intervjupersoner att infrastrukturplaneringen i sig endast har en mindre påverkan på biltrafiken. Detta eftersom tillskottet till den befintliga infrastrukturen är så litet och för att det inte är infrastrukturen i sig, utan trafiken, som står för de stora utsläppen. De lyfte istället fram att det som verkligen krävs för att nå klimatmålen är att regeringen fattar beslut om kraftigare styrmedel som påverkar hur infrastrukturen används, samt vilka drivmedel landets fordonsflotta använder. I brist på tydligare direktiv från regeringen utgår Trafikverkets planering därför fortfarande från prognoser om ökat bilresande, snarare än från mål om ett mer transporteffektivt samhälle med mindre biltrafik. Det finns även exempel på liknande resonemang på regional och kommunal nivå.

Det här ”marginalperspektivet” innebär att man utesluter transportplanering som en del av en större omställning där man skapar möjligheter att förändra dagens transportmönster. Detta synsätt står i skarp kontrast till formuleringarna i både regeringsuppdrag och myndigheternas strategiska plan för omställning till fossilfrihet i transportsektorn.

Regeringen är tydlig i sitt uppdrag till Trafikverket om att ”den samlade utvecklingen inom transportsystemet ska leda till att klimatmålet för transporter nås”. Vår forskning påvisar ett betydande glapp mellan mål och utfall i transportplaneringen. Att Trafikverket fortsätter att dimensionera vägtrafiksystemet för ökad trafik trots mål om motsatsen är en förklaring till detta glapp. En annan förklaring är infrastrukturplaneringens långa ledtider. De gör att en stor andel av de investeringar som ligger i dagens planer beslutades långt innan dagens klimatmål antogs. I den förra planen för infrastruktur låg ungefär två tredjedelar av de större investeringarna kvar sedan föregående plan.

Med utgångspunkt i myndigheternas slutsats att vi behöver minska bilresandet för att nå klimatmålet blir det tydligt att fokus för infrastrukturplaneringen behöver förändras. Regeringen behöver ge Trafikverket ett tydligt uppdrag att dimensionera infrastrukturen för att passa in i en framtid där bilresandet och godstransporter på väg inte ökar som hittills, och efterfrågan på alternativa färdmedel är större. Det kräver att alla investeringar styr i denna riktning.

I regeringens beslut om inriktningsplaneringen behöver direktivet till Trafikverket därför formuleras så att klimatmålen blir tydligt styrande för infrastrukturplaneringen som helhet, och att Trafikverket får i uppdrag att ompröva tidigare beslutade vägobjekt som motverkar klimatmålet om de genomförs.

Med den klimatutmaning vi står inför idag är det orimligt att fortsätta investera i vägobjekt som dels bara kan motiveras utifrån prognoser om ökade vägtransporter, dels genererar ökad biltrafik som gör det ännu svårare att nå klimatmålen. Sådan finansiering behöver istället styras om till åtgärder som skapar framtidens hållbara transportsystem.

Mats-Ola Larsson, expert hållbar mobilitet på IVL Svenska Miljöinstitutet
Emma Lund, fil dr, transportforskare på Trivector
Fredrik Pettersson-Löfstedt, fil dr, transportforskare på Lunds tekniska högskola
Linda Styhre, tekn dr, transportforskare på IVL Svenska Miljöinstitutet

Nyhetsbrev
När du blir prenumerant godkänner du även vår integritetspolicy.