Försurning och övergödning i mellersta Sverige  Resultat från Krondroppsnätet till och med 2021/22

På uppdrag av Luftvårdsförbundet i Värmlands län, Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län samt Swedavia AB, genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, inom Krondroppsnätet mätningar i bakgrundsmiljön av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i mellersta Sverige. Mätningar har bedrivits i över 30 år. 

I denna rapport presenteras resultaten i en för mellersta Sverige sammanhållen regional rapport. I rapporten redovisas resultat från aktiva mätningar vid mätplatser inom Krondroppsnätet i mellersta Sverige under det hydrologiska året 2021/22, tillsammans med resultat från tidigare års mätningar och i jämförelse med motsvarande mätningar i övriga delar av landet. I rapporten redovisas även resultat från mätningar av nedfall till öppet fält vid Tyresta och Transtrandsberget inom den nationella miljöövervakningen, SveLoD.

Resultaten visas främst som hydrologiska år, vilket omfattar oktober till och med september nästkommande år. I rapporten redovisas även resultat från andra Krondroppsnätsrelaterade projekt samt aktuella händelser från 2022. I Bilaga 1 visas information om de olika länens mätningar och mätplatser.Kvävenedfall och nitrat i markvattnet.                         

Under det senaste hydrologiska året 2021/22 utsattes växtligheten i mellersta Sverige inte längre för ett kväve¬nedfall som överskred den nu använda kritiska belastningsgränsen för barrskog på 5 kg kväve (N) per hektar och år. Tidigare år har kvävenedfallet dock varit högre, med överskridanden, framför allt i de västra delarna av mellersta Sverige. Överskridanden kan leda till påverkan på markvegetationen i skogseko¬systemen samt risk för läckage av nitrat till yt- och grundvatten.

Det totala kvävenedfallet till barrskog har minskat med 52 % i Värmlands län, 53 % i Södermanlands län och 57 % i Stockholms län sedan 2001.Nitrat förekommer hittills sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem i Sverige, förutom i de sydvästligaste delarna av landet. Tidigare har nitrat sällan förekommit i markvattnet vid mätplatserna i mellersta Sverige i orörda skogar, men en nyligen anlagd yta i Värmland (Södra Averstad B) visar förhöjda halter, trots att skogen är orörd. Förhöjda nitratkvävehalter i markvatten är det första tecknet på att det finns mer kväve än vad skogs¬eko¬systemet kan ta upp, vilket medför en risk för utlakning till ytvatten. Efter stormskador, avverkning, skogsgödsling eller andra störningar kan halterna av nitrat i markvattnet öka till ganska höga nivåer, vilket i mellersta Sverige har inträffat efter slutavverkningar vid två skogsytor i Värmlands län (Stora Averstad A och Blåbärskullen) där vi bedriver fortsatta mätningar. Även vid Farstanäs i Stockholms län har förhöjda nitrathalter noterats under de senaste två åren, vilket troligtvis förklaras av stormskador och barkborreangrepp i angränsning till ytan. 

Svavelnedfall och försurningFörsurning av mark och vatten orsakas av både svavel- och kvävenedfall, men även skogsbruket bidrar eftersom trädtillväxt medför upptag av buffrande baskatjoner och därmed försurning, som permanentas när biomassa skördas och förs bort från skogen. I de högst belastade delarna av mellersta Sverige har svavelnedfallet minskat från omkring 10 till under 1 kg per hektar och år sedan början av 1990-talet.  Under det hydrologiska året 2021/22 understeg svavelnedfallet 1 kg per hektar och år på samtliga mätplatser i mellersta Sverige. En bidragande orsak till den låga nivån på nedfallet 2021/22 var de låga nederbörds¬mängderna.

De minskade svavelutsläppen i Europa har kraftigt reducerat svavelnedfallet i Sverige sedan slutet av 1980-talet.Mätningar i markvattnet insamlat under rotzonen ger ett mått på markens försurningsstatus. Markvattnets försurningsstatus beror på nuvarande och historiskt nedfall av svavel i kombination med markens buffrings¬förmåga. Bortförsel av buffrande baskatjoner vid skogsavverkningar spelar också roll. Effekterna av det minskade svavelnedfallet syns tydligt i minskade svavelhalter i markvattnet på 50 cm markdjup vid samtliga mätplatser i mellersta Sverige och vid flertalet mätplatser med långa tidsserier i Sverige, även om svavelprocesser i marken gör att minskningen ofta inte är lika kraftig som nedfalls-minskningen. Markvattnet är dock fortfarande försurat på många platser i Sverige, framför allt i de sydvästra delarna. 

I mellersta Sverige har markvattnets pH har visat på måttlig till låg surhet, mellan 5 och 6,4 under de senaste tre åren. Ett mer robust mått på försurning är markvattnets syrabuffrande förmåga, ANC. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart större än noll. Den syraneutraliserande förmågan, ANC, har varit positivt i markvattnet vid alla nio mät¬platser i mellersta Sverige under den senaste femårsperioden, med undantag av Blåbärskullen (som avverkades 2021), men som uppvisade negativa värden för ANC redan innan avverkningen. Fyra av sex mätplatser, med långa tidsserier, i mellersta Sverige visar på en signifikant återhämtning från försurning i form av ökat pH och/eller ANC.