I år fyller IVL Svenska Miljöinstitutet 50 år. Det uppmärksammar vi genom att göra nedslag i vår miljöforskning
med inlägg, berättelser och bilder som kopplar samman historia och nutid.

Stängda övergivna fabrikslokaler 1977. Fabriksområdet spärrades av efter att tunnor med gift påträffats.             Foto: Tommy Bernquist, HD-Sydsvenskan

Giftet i Teckomatorp – Sveriges första stora miljöskandal och ett kraftprov för IVL

Ryktena om att allt inte stod rätt till vid fabriken BT Kemi i Teckomatorp i Skåne hade pågått i flera år; folk klagade på stanken från skorstenarna och trädgårdsmästare Ahls ormbunkar dog efter att de vattnats med vatten från Braån, nedströms fabriken.

Ryktena handlade också om att företaget grävt ner gifttunnor på fabriksområdet, vilket förnekades ihärdigt av företagsledningen. Men efter flera års påtryckningar agerade kommunens hälsoskyddsnämnd och vid grävningar hösten 1975 hittades ett hundratal rostiga tunnor innehållande framför allt fenoxisyror och klorfenoler som börjat läcka ut i marken ett 50-tal meter från Braån.

Därmed rullades Sveriges största miljöskandal upp och den skulle bara bli värre: 1977 hittades ytterligare 600 nedgrävda gifttunnor. Därmed gick också startskottet för Sveriges största och mest kostsamma marksanering och ett av IVL:s mest omfattande enskilda uppdrag. Saneringen som beräknas bli slutförd först 2020 beräknas ha kostat samhället långt över 200 miljoner kronor.

”Stanken omkring oss var stark och genomträngande”

Så här berättar Ann-Louise Martin som var en av alla IVL:are som fick ”göra värnplikt” i Teckomatorp med början 1977.

”När IVL kom att engageras i problemen med BT Kemi, så var affären redan känd och upphöjd till riksskandal. Företaget hade ägnat sig åt en ganska desperat upprensning åren dessförinnan, men den krävde mer kunskap, och inte minst mer ärligt uppsåt i saneringen. Här kom IVL:s för tiden ovanliga multikompetens in. Luftvårdsexperterna, miljöteknikerna, kemisterna och de som var bra på spridningsberäkningar hade alla sin givna plats.

Det var ingen nyhet att industrimiljöerna ofta var obeskrivliga, med läckage och materialskador och stor avsaknad av dokumentation. Det hade alla sett som varit med. Ändå var bestörtningen stor då arbetslagen kom ner på veckolånga arbetspass till Teckomatorp.

In stövlade nu mycket ovanliga arbetsgrupper, sammansatta av tekniker, ingenjörer, docenter, biologer, ja alla de som gav IVL sin profil. Bortsett från de sammanhang där de skulle bidra med sina specialkunskaper, så fick alla en spade, ett par stövlar och en overall och i bästa fall en hjälm.

Vi monterade pumpar som skulle dränera kemikalietunga jordar, gick under jord i avloppstunnlar och letade läckor, satte upp luftprovtagare på arbetsbodarna, bytte kontaktdon i skånsk horisontell snöstorm, vadade i Braån för strömningsmätning och höll koll på reningsverket. Vi visste att det var potenta gifter, och vi såg det gula markvattnet klafsa runt stövlarna när vi gick över markerna.

Sanering av gifttunnorna 1977. Arkivfoto: Thommy Bernquist, Hd-Sydvenskan

Befolkningen var orolig. Vi fick kontakt med dem, inte minst när vi gick från hus till hus och tog vattenprover från deras brunnar. De uppskattade vår närvaro, men de tyckte vi luktade väldigt illa.

Det fanns andra som reagerade ännu starkare på odören. Eftersom det inte fanns någon dusch på arbetsområdet, åkte vi varje kväll i samlad tropp till hotellet i Landskrona, där vi fick gå in bakvägen och inte fortsätta upp i hotellet förrän vi sanerat oss i dusch och bastu. Sedan var det fritt fram att gå till sitt rum, och till hotellets restaurang.

Man kan i efterhand fundera över varför vi inte reagerade mer än vi gjorde över arbetsförhållandena. Det positiva i det hela var att vi alla var så oerhört engagerade i jobbet. Vi var inte blinda för riskerna, utan vi förblindade oss eftersom det var så viktigt att arbetet blev utfört. När fabriken sprängdes 1979 och revs kändes det som om vi faktiskt hade gjort nytta.”

Östen Ekengren.

Skandalen i Teckomatorp blev ett uppvaknande

Under flera år var det ständigt 10-15 personer från IVL på plats i Teckomatorp; så gott som alla IVL:are fick göra några ”hundveckor” där. För Östen Ekengrens del blev det till tre hundår. Östen som idag är vice vd på IVL, tillbringade sina första tre år som nyanställd och nyutexaminerad kemiingenjör från KTH, nere i Teckomatorp. Nu plockar han fram pärmar som fortfarande sprider en omisskännlig odör av fenoxisyror. Här finns detaljerad information av arbetet med provtagningar på och vid fabriksområdet.

IVL:s uppdrag var i korthet att kartlägga omfattningen av skadorna, analysera vilka ämnen som fanns var och inte minst skydda Braån från ytterligare förgiftning samt att sanera den kontaminerade jorden. En uppgift som visade sig vara tämligen komplicerad.

– Fabriken var ju ett gammalt sockerbruk och det fanns ett virrvarr av rör under hela anläggningen så bara att spåra var alla olika rör mynnade var ett detektivjobb. Det läckte överallt, säger Östen Ekengren.

En bentonitvall byggdes för att förhindra allt läckage ut i Braån. Allt vatten från området fångades upp och behandlades med aktivt kolfilter, till och med dubbla filter och transporterades sedan till Landskrona reningsverk. Kolet skickades till ett företag i Belgien för rening. De värst förorenade jordmassorna skickades för säker förvaring i saltgruvor i Östtyskland i väntan på att teknik skulle utvecklas för att bryta ned gifterna.

– Det var ett stort och komplicerat projekt som ställde krav på både teoretisk och praktisk kunskap. För IVL betydde Teckomatorp att vi blev kända för att klara just svåra projekt, något som gynnade oss på sikt.

Östen Ekengren säger vidare att BT Kemi-skandalen blev ett uppvaknande på flera plan för både folk i gemen och myndigheter.

– Det faktum att företagsledningen ljög myndigheter och allmänhet rakt upp i synen, mitt under pågående koncessionsförhandlingar, och att de faktiskt gjorde som de gjorde, ledde till att fler människor blev mer misstänksamma och negativa mot företag i största allmänhet. Vi fick även strängare miljölagstiftning som gör att man kan dömas för miljöbrott. BT Kemi-skandalen innebar också ett ifrågasättande av vilka bekämpningsmedel som skulle få användas. För staten ledde skandalen till enorma saneringskostnader, säger Östen Ekengren och tillägger att man inte får glömma följderna för Teckomatorpsborna. Deras sår är fortfarande inte är läkta.


1979 sprängdes fabriken och BT Kemi försattes i konkurs.                                                                                                      Foto: IVL Svenska Miljöinstitutet

Teckomatorp – det hände

  • BT Kemi (AB Bönnelycke och Thuröe) startade 1965 tillverkning av bekämpningsmedel i det nedlagda sockerbruket i Teckomatorp. Den huvudsakliga produktionen var fenoxisyror, alltså bekämpningsmedel till jordbruket.
  • Spillvatten från produktionen pumpades ut i dammar på industriområdet, helt nära Braån, vars vatten bland annat användes av lokala trädgårdsmästare, som snart började klaga på växtskador.
  • Redan 1971 upptäcktes ett utsläpp och analyser av åvattnet visade på förekomst av fenoxisysror och klorfenoler, även fisken nedströms fabriken visade samma föroreningar.
  • 1975 hittades ett hundratal nedgrävda tunnor, vars existens först förnekades av företaget.
  • Skandalen kulminerade 1977 då man vid en förnyad utgrävning hittade ytterligare 600 tunnor. Stora mängder av bekämpningsmedlet Dinoseb hittades i marken.
  • Under hela tiden fram till 1977 pågick koncessionsförhandlingar och BT Kemi lyckades med lögner förhala myndigheternas krav på bättre reningsåtgärder.
  • BT Kemi försattes i konkurs och fabriken sprängdes 1979.
  • Saneringen av marken i Teckomatorp, som har kostat den svenska staten minst 200 miljoner kronor, väntas vara klar först 2020, men det kommer att dröja ännu längre innan Teckomatorp slipper att associeras med begreppet miljöskandal.
  • Miljöskandalen i Teckomatorp födde begreppet miljöbrott och ledde till skärpningar av miljölagstiftningen.